På tu man hand i Mumintrollets land

Vi är hemma igen, barnen sover och jag lagar halloumisallad. Vi är tillbaka i vardagen, det liv vi är vana vid. Vi har kommit tillbaka med nya krafter, härliga minnen och en hel del solbränna. Det kommer bli svårt att beskriva den här resan riktigt bra men jag ska ge det ett försök för det är en semestertur som betyder väldigt mycket för oss.

När vi skulle boka kryssningen i början av juni pratade vi om att ta med barnen. Det var faktiskt min mamma som sa ”Det är klart att ni inte ska ta med dom. Vi tar hand om dom”. Hon förstod nog det som de flesta fattar fast man själv inte ser det så bra när man är mitt uppe i det, vi behövde tid för oss själva, eller kanske snarare skulle vi uppskatta resan mer utan barnen så som det ser ut just nu. Jag tror att den här resan kom perfekt i tid för oss alla. Det har varit tufft på slutet, samtidigt var barnen i ett läge där de inte mår dåligt av att vara bortlämnde. Det känns ju egentligen som ett riktigt dumt ord att använda, det är deras mormor och morfar det handlar om, inte några okända personer direkt. Det var inte barlämnade, de var bara med andra familjemedlemmar.

Vi åkte på en kryssning med Tallink Silja Line till Helsingfors med båten Silja Serenade. När jag tänker på Tallink Silja Line så tänker jag på Mumintrollet och det var just Mumin och Lilla My som välkomnade oss ombord. Lite stack det till i hjärtat när vi såg det, Lilla F älskar Mumin. Vi konstaterade att vi får ta med honom någon gång.

Vår hytt var en De Luxehytt. Den var rymlig och ljus med dubbelsäng, minibar och ett stort fönster ut mot havet. Det första vi gjorde var att palla upp oss med några kuddar, lägga oss på sängen, svalka oss med kall dryck från minibaren och titta på utsikten. När båten lämnade kaj gick vi ut på däck och stod nog över en timme och njöt av solskenet och de vackra vyerna över skärgården. Vi skrattade och njöt, gick och satte oss vid baren på soldäck och tog oss något att dricka.

Vi åt middag på Grande Buffet. Vid ett fönsterbord åt vi oss genom världens olika kök medan vi beskådade en makalöst vacker solnedgång. Vi avslutade dagen med en promenad uppe på soldäck och gick och la oss utan att dra för gardinerna, det var viktigt med utsikten enligt min man. På tidiga morgontimmarna vaknade jag till en rödorange himmel som fick mig att minnas mornar på däck från tiden då jag jobbade på passagerarfärja. Det var så slående vackert, jag låg där och tittade en stund innan jag somnade om igen.

Vi åt en tidig frukost på Tavolata. Det bjöds på en härlig och fräsch buffé i lugn miljö. Att börja dagen med en Bellini kändes både lyxigt och rätt. Solen sken, det var redan varmt och jag kände på mig att dagen skulle bli något alldeles extra. Med kameran i högsta hugg mötte vi Helsingfors uppe på soldäck. Det var vackert, slående vackert. Att komma in till Helsingfors sjövägen var betydligt trevligare än från flyget. Vi gick i land med glada steg, nu skulle vi upptäcka en liten del av den Finska huvudstaden.

Vi gick för att titta på domkyrkan, vit och otroligt vacker mot den ljusblå himlen. Vitt och blått som den finska flaggan. Det var varmt, det var soligt. Människorna på gatorna log – det kändes som att hela staden log, sommaren var här. Vi gick ner till Salutorget, promenerade där bland försäljarna och log vi med. Med en påse jordgubbar i handen klev vi på färjan ut till Sveaborg. Jag hade läst lite om det hemma och bestämt att är vädret okej åker vi dit.

Vi gick omkring på öarna på Sveaborg, utan stress, utan någon tid att passa. Solen sken, vi pratade, skrattade, fotograferade och bara var. På Vargön satte vi oss på en klippa högt över havet med en betagande utsikt. Vi drack cava och åt jordgubbar, tiden gick, den fick gå, det fanns ingen stress.

Sveaborg var så fint. Jag älskar gamla byggnader, murar och historiska minnen. Det var det vi åkte för att se, det vi fick var dessa saker men på skärgårdsöar så vackra att det kändes som de var tagna från en sagobok. Kanoner stod uppradade på vallar täckta av ljuvliga ängsblommor och färggranna stenväxter, klätterväxter letade sig upp och ner för murarna och jag tänkte att vore jag fotograf och bodde i Helsingfors så skulle jag kunna vara på Sveaborg de allra flesta timmarna på dygnet. Jag kan tänka mig att öarna har en antal olika ansikten att visa upp beroende på årstid och väder, att fånga den aktuella stämningen under året skulle vara så inspirerande.

Vi tog en öl på vad de själva kallade uteserveringen med Helsingfors bästa utsikt. Jag är beredd på at tro på det. På en takterass ute på Sveaborg hade vi en fantastisk vy över havet och i värmen och solgasset smakade ölen helt underbart. Än en gång bara satt vi där, utan att stressa. Jag och min man satt och tittade och pratade, vi som aldrig kunde göra det förr. Då var vi tvungna att komma vidare, vidare. Nu har vi två barn, vi är i ständig rörelse, vi sitter aldrig still. Det var fantastiskt att vi faktiskt klarade att ställa om och att vi tog möjligheten och uppskattade den.

Vi tog båten tillbaka efter några timmar, gick över Salutorget, vidare in i den gamla Saluhallen som fått nytt liv och sedan promenerade vi tillbaka till färjan. Vi såg inte någon anledning att försöka hinna se mer av Helsingfors, vi hade fått det vi önskat och mycket met därtill. Vi åt en sen lunch, vilade och stod ute på däck när båten lämnade den finska huvudstaden.

Kvällen ägnade vi åt att köpa presenter till barn och barnvakter samt lite saker åt oss själva. Vi tog en drink högst upp på båten och åt en bit mat. Innan vi gick och la oss var vi tvungna att gå ut på däck igen. Nattluften och havet lockade oss båda. Jag älskar vyerna, luften och känslan på havet, framförallt om himmel och hav är det enda man ser, eller om det finns några fartyg i fjärran. Nattetid är de nästan mer magiskt när de där ljusskenen från andra båtar dyker upp.

Klockan fem på morgonen hade jag sovit klart. Kroppen och huvudet var helt vaket. Jag njöt av att kunna ligga i sängen och bara vara, inte stressa upp, göra gröt, byta blöjor, vagga och leka. Jag låg där och tänkte på resan som varit, funderade på dagen som skulle komma och längtade lite efter barnen.

Vi åt ännu en fantastisk frukost på Tavolata, besökte ett par butiker och stod på däck en lång stund innan vi packade det sista, gick ut på däck än en gång och såg skeppet lägga till vid kaj. Nu hade vi bara bilresan hem kvar och i bröstet sög längtan efter barnen. Pirret av förväntan i kroppen som vi kände när vi gav oss iväg var så härligt och det försvann liksom aldrig. Vi bar på det hela resan för varje sekund var värdefull. De sista timmarna hem i bilen gav förväntningarna för att träffa barnen det där pirret istället.

Trots att det är en lång bit att köra kändes det som att det gick väldigt fort. Jag minns nästan ingenting av resan, plötsligt var vi bara hemma och kramade om lilla S som mormor var ute och drog i vagnen. Strax kom lilla F ut med och han strålade av glädje. Det som värmde allra mest då var att han var genuint glad, tidigare när någon av oss varit borta har han varit glad för att vi kommit hem men nästan arg för att vi varit borta. Nu var det två mycket glada barn som mötte oss och det var såklart för att de haft det riktigt bra när vi varit borta.

Borta bra men hemma bäst, så säger man ju. En 40-timmarskryssning med transport på ett gäng timmar till och från är alldeles lagom att vara borta, mer hade jag inte klarat. Skulle vi kunna tänka oss att göra om det? Absolut, både med och utan barn. Efter att ha arbetat på passargerafärja själv var det ett gäng år då jag såg sådan resor som allt annat än nöje. Jag är dessutom ganska kritisk och synar skeppen i sömmarna. Vi hade hög standard på våra skepp och jag tror därför att jag är en kund som kan vara svår att göra helt nöjd. Denna resa har jag faktiskt inte haft något jag reagerat på, det har bara varit vad jag önskat och mer därtill.

Resan har varit fantastisk, ett minne för livet. Vår första resa utan barnen. Det gick bra att vara ifrån dom, vi hade det bra, dom hade det bra och jag kommer aldrig glömman när vi spenderade en varm och solig dag på tu man hand i Mumintrollets land.