Mitt i flyttkaoset

Det är dags att flytta, inte från huset såklart men bloggen flyttar och flyttlasset går hit.
På länken kan du läsa mer.

Annonser

På tåget

image

Härliga morgon. Solen har lyst över Karlstad och jag tog en underbar promenad i stadsträdgården innan det var dags att kliva på tåget. Jag brukar ta en tidigare buss och promenera där om jag ska med ett tidigt tåg. Oavsett årstid är det väldigt fint i stadsträdgården och just på morgonen är den fylld av en speciell känsla av lugn.

image

Vad jag ska göra i Stockholm vet jag inte riktigt själv. Äta, fotografera och umgås verkar det som, det ser jag såklart fram emot. Det gjorde lite ont i hjärtat att åka från familjen men jag får se till att umgås extra mycket med dom nästa vecka. Jobbigaste var nog egentligen att inte säga hejdå till lillan som av någon mirakulös anledning fortfarande sov när jag åkte.

image

Nu ska jag äta tågfrukost och sedan shoppa lite till barnen från lekmer. Jag älskar det lugna med förstaklass, få frukost, kaffe mm och sitta i en skön miljö och idag ska jag njuta lite extra av det. Hoppas att ni får en fin helg.

Medan nagellacket torkar

Jag vet inte vad det är med mig men så fort jag ska packa lyckas jag ha massa annat för mig och numera packar jag alltid i sista sekund istället för löjligt långt i förväg. 

Ikväll borde jag ha varit klar men istället ligger jag i soffan och väntar på att nagellacket ska torka och försöker få en vettig tanke i huvudet. Det är inte helt lätt.

Kamera, objektiv, laddare…. ja så börjar listan jag borde skrivit. Nu ska jag dra på ett till lagar lack och förhoppningsvis börja skriva en lista.

Smile, livet leker

image

De senaste dagarna har flera personer jag träffat sagt att jag ser pigg ut. Det är såklart härligt att höra och otroligt fint av dom att sprida glädje på det sättet, för det gör dom ju. Jag har känt mig piggare och även om jag inte upplever att jag strålar så som några sagt så finns det en extra glädje inom mig som till stor del beror på den harmoni som uppstått eftersom jag kan träna igen.

Träningen har varit en bit av det som tillsammans blir Maria och även om livet varit fint har den delen fattats mig under de år jag haft problem med foglossningen. Jag känner mig hel nu, det bästa från det gamla livet innan barnen får möta det nya livet och det är något som är bättre än jag kunnat föreställa mig. Det är lite känslan av Maria 2.0.

Jag strålar verkligen inte dygnet runt. Den här veckan jobbar min man natt och jag springer runt och nattar om barnen och sover inte själv. På dagarna, runt klockan 15-18 kommer sömnlösheten ikapp och jag vandrar i trötthetssirap, men resterande tid är jag rätt pigg.

image

Jag kan inte på något vis veta att kroppen kommer hålla fullt ut men just nu klarar den mer än jag vågat hoppas och det betyder så mycket. Jag är obeskrivligt tacksam för detta, livet blir så mycket rikare nu och mitt hjärta skuttar omkring. Vem bryr sig om gråa hår, rynkor, fladdrig mage och slitna kläder när insidan är hel och lyckligare än någonsin.

Nu ska jag krypa ner hos lilla Mumintrollet och mysa. Imorgon väntar nya äventyr.

Om pseudotvillingar och deras risker

image

Jag har tänkt på det ibland, framförallt under graviditeten och i början av tiden som tvåbarnsmamma, nackdelarna med pseudotvillingar. Man brukar ibland kalla syskon som föds med mindre än ett och ett halvt års mellanrum för pseudotvillingar, alltså ”liknande tvillingar” och det har såklart att gör med att de är gaska nära i ålder.

Vi har 1 år och 5 månader mellan barnen, en åldersskillnad som i mitt huvud är det självklara, för det är ju den enda vi känner till. Jag är så otroligt glad att vi kunde få ett barn och att sedan även kunna få ett till var som livets största bonus. För oss har inte fokus någonsin legat på när de kommit, hur långt mellan eller vilket kön de haft. Vi är bara glada och tacksamma att de kom till oss.

När jag återvände till min barnmorska för hälsosamtal nio månader efter att jag varit där höggravid så lät det nästan på henne som att detta var en liten olycka, aldrig någonsin har jag tänkt på det så. Jag tänker på lillan som en oväntad present. Som när man får det där man verkligen önskat men inte visse hur mycket man ville ha det förrän man öppnat paketet. Den känslan är det fast flera hundra tusen gånger om. Fler personer har reagerat och tyckt att det är tätt mellan barnen, framförallt de som är generationen över oss. Ibland har vi fått höra ”men oj hur ska det gå”, ”stackars F som måste växa upp så fort” och liknande saker. Det är såklart inte så jättepeppande att höra. Många gånger när jag läst om pseudotvillingar har jag också fått läsa att det inte direkt är fördelaktigt att barnen kommer så tätt och att det medför vissa risker. Ibland är det väldigt luddigt vad riskerna innebär, andra gånger beskrivs det mer konkret. Framförallt återkommer det att risken för psykisk ohälsa är större hos pseudotvillingar än syskon med större åldersskillnad.

Att få barn tätt är idag inget ovanligt, jag vet många som har fått sina barn tätare än våra och jag tror att det kan ha blivit vanligare de senaste åren (tror, har inte kollat upp det). Det är i alla fall inte något ovanligt men fortsatt finns det många som reagerar på den lilla åldersskillnaden och det kan se väldigt olika ut vad folk tar upp. Allra oftast får vi höra att barnen har tur som är så nära varandra i ålder och har så stor glädje av varandra. Det är såklart det vi vill höra, för det finns inget viktigare för oss än att vi i familjen har det bra ihop. Sedan kommer grodorna, eller ibland de rent av dömande kommentarerna. Jag har aldrig haft problem med att bemöta det, för mitt svar är helt enkelt, jag är så otroligt glad att vi kunnat få två barn. Det dyker ändå upp negativa åsikter, ibland som verkar ha belägg och ibland inte. Ett exempel är texter som den under länken här.

Vad ska man då göra när man hör att ens barn är utsatt för större risk att må dåligt? Tänka att det här är bara påhitt? Tänka att jag vet ju att det gått bra för den och den så det är säkert bara fel? Det är klart att det inte är roligt på något vis att höra eller läsa att ens barn inte har de bästa förutsättningarna, för är det något man i regel vill så är det att erbjuda sina barn det bästa. Det kan alltså vara enklast att säga att detta bara är dumheter, för vad ska man göra? Barnen finns redan här, det går ju inte att ändra på det. Är vi dåliga människor som utsatt våra barn för risker? Om man istället tar några djupa andetag, som jag fick göra de första gångerna jag läste om vilka risker som finns så dyker förhoppningsvis de mer konstruktiva tankarna upp.

Det verkar finnas ökade risker för vissa saker framförallt i det psykiska måendet när syskon kommer tätt. Jag har valt att acceptera att det är så, att våra barn inte har de ultimata förutsättningarna, men just att få att syskon tätt är bara en av många faktorer som kan påverka den psykiska hälsan. Vi tänker såhär, vi tar reda på riskerna, blir medvetna om dom och kan på så sätt undvika dom. Ett exempel som ofta nämns är att det äldre barnet kan bli stressat och få prestationsångest, dels för att det ”inte får vara litet” när syskonet kommer och dels för att det yngre syskonet kommer ikapp. En sådan sak är gaska lätt att möta om man är medveten, det gäller bara att tänka på hur man beter sig, agerar och uttalar sig. Det är vi vuxna som påverkar barnen och det redan tidig genom att överföra våra normer, värderingar och åsikter till dom. De lär sig genom våra uttalanden och ageranden.

Förutom att se till att vara medveten om precis vad som kan innebära risker och på så vis kunna aktivt arbeta för att minimera dom är det viktigt att se den andra sida, att öka förutsättningarna för välmående. Vad är det som gör att barn mår bra, hur ska vi bemöta barn för att de ska utvecklas och vilka förutsättningar är gynnsamma för barnen är frågor som jag har ställt mig. Som jag skrev tidigare är syskontäthet bara en faktor av många som kan påverka hur barn mår psykiskt. En annan faktor som är svår att påverka fullt ut är arvet, psykisk ohälsa är många gånger ärftlig. Det betyder inte att det är kört om man har det i generna, det betyder att vi kanske bör vara uppmärksamma på tecken, kunna arbeta tidigt för att stärka individer och ge dom rätt hjälp tidigt. Att möta livets och sina utmaningar blir helt enkelt lättare med rätt verktyg.

Men nu över till det där med att öka förutsättningarna för hälsa, jag tror inte man behöver läsa långa kurser i barn- och ungdomspsykologi, vara felfri som människa eller ha superkrafter. Däremot tror jag att det är otroligt viktigt att ta sig tid att vara lyhörd och att ibland tänka ett steg längre, studera barnen och fundera på vad det är man ser. Vad betyder egentligen agerandet och orden, för många gånger finns något bakom. Att ha tid för barnen, bara dom är något jag tror är otroligt viktigt. Jag menar inte att man måste var med dom jämt, men ja tror att det är bra att när man är med dom ibland, gärna ge dom stunder av sin fulla uppmärksamhet, strunta i TV, i krångel med kollegorna, att priset på bensin gått upp eller ner, lägg undan mobilen, stäng ner datorn och bara ägna dig åt barnen. Det är det allra finaste du kan göra för dom. Titta på dom, se hur värdefulla dom är.

Det finns mycket vi gör här hemma för att ge våra barn de bästa möjliga förutsättningarna att utveckla en god psykisk hälsa utifrån de möjligheter vi har. Det finns ingen mening med att gå in på alla dom, för barn är olika och alla behöver inte samma saker. Fanns det en generell plan över hur man skulle vara som förälder hade det förmodligen varit rätt lätt och ganska trist. Nu är det inte lätt och sällan trist, ständigt måste vi fundera och omvärdera det vi gör. Jag har aldrig i livet känt mig så utmanad som i mitt föräldraskap och ingen i världen har testat mitt tålamod som barnen, och ibland brister det för jag är bara människa. Tor mig, många gånger hade jag kunnat göra många saker bättre, men jag har en stark tro på att man inte ens behöver vara halvt perfekt, det räcker med att göra sitt bästa så långt orken håller. Det är väldigt få människor som vill sina barn illa och orsakar dem skada med vilja.

Så var det de där riskerna med att få barn tätt. Ja, jag tror att det kan finnas viss sanning i siffrorna med de förhöjda riskerna för psykisk ohälsa. Jag tror också att det bara är en av många faktorer och jag tror att är vi medvetna kan vi minska riskerna för ohälsa och samtidigt bygga på det som är hälsofrämjande. Jag vill tro att vi människor genom vårt sätt att hantera olika situationer, vårt agerande och bemötande har en stor förmågatt påverka en människa och dennes mående i positiv riktning och den biten är det jag framförallt tror att det är mest fördelaktigt att jobba med. Bygger vi starka individer kommer de ha större chanser att kunna möta de utmaningar livet bjuder, oavsett vad det beror på.

Det finns inga bra sätt att beskriva den komplexa och starka relation våra barn har. Jag ser så många fördelar med att dom är nära vandra i ålder och utveckling och när jag ser dom ihop finns ett syskonskap som kan kallas magiskt. Visst kan bli trött på människor som ifrågasätter eller ”oroar sig” men det finns inget som kan ta bort glädjen när jag ser det speciella bandet mellan våra ”nästantvillingar”.

Jag vet att det här inlägget kan uppfattas som att det skulle vara något fel med att leva med psykisk ohälsa, det är absolut inte det jag vill förmedla. Jag önskar mina barn bara lyckliga dagar men jag vet att de inte bara kommer ha det. Den psykiska ohälsan är många gånger något tyst som finns där bakom stängda dörrar, bakom lugna fasader, ett skrikande hål av smärta, ett mörker som suger allt ljus från omvärlden, ett töcken som hindrar en att förmås sig att göra något alls, en uppgivenhet som tömmer ut allt som kallas glädje och ork. Psykisk ohälsa har många ansikten och finns överallt, även om den långt ifrån alla gånger syns. Det är inget jag önskar någon, framförallt inte dom jag älskar. Det är inget som hindrar mig från att älska dom som måste leva i det. Jag vet också att oavsett vad som funnits bakom, nu och framöver så kan man inte alltid undvika att människor mår dåligt. Det går inte att styra allt, det går bara att försöka jobba på de bästa förutsättningarna.

Att välja glädjen

Det är inte så lätt att vara glad jämt, det är inte heller naturligt att alltid vara det. Livet har sina uppgångar och nedgångar. Ibland hänger man kanske kvar lite extra länge i dalarna i ren slentrian på grund av vardagsstress, sömnrubbningar, trotsålder, oförstående chef eller vad det nu kan tänkas vara (läs inte in för mycket i mina exempel, jag gillar faktiskt min chef). Det kan nästan bli som att man blir blind för det negativa, ser inte det som stjäl ens energi eller glömmer hur det kan vara när livet är mer uppåt. Vid dom här tillfällena är det bra att bryta det hela, att ta ett steg tillbaka och se situationen utifrån. Det är inte så lätt och självklart, många gånger kanske man är blind för det som händer.

Jag själv brukar få någon slags känsla i magen och börjar avskärma mig. Jag går inte under jorden på något sätt men jag minskar min sociala samvaro med andra märkbart. Fokus läggs mer på mig själv och på några få saker som ger mig sinnesro, det kan vara att läsa, träna eller kanske laga mat. Jag har haft en sådan här period nu, det har varit skönt. Den här gången märkte jag själv att jag behövde den och tog ett steg tillbaka och klev in i min bubbla, eller kanske vår bubbla för familjen har haft extra mycket fokus de senaste dagarna. Det är inte det att jag på något vis varit deppig eller mått extra dåligt, jag har bara varit allt för negativ och pessimistisk vilket inte känns som min rätta person.

Såhär några dagar in i min ”fokuseringsperiod” är det lätt att göra bra val igen, lätt att se det fina, det som ger energi, lätt att förstärka de positiva sakerna i livet och lätt att välja glädjen. Det är skönt nu, jag har ett betydligt bättre tålamod med allt omkring, barnens humör, människor som kör bil galet eller de som måste buttas i mataffären. Nu klarar jag att sålla bort det där onödiga irritationsmomenten igen. Det bästa är såklart att jag klarar av att njuta fullt ut av det som ger livet extra glädje, som tex bland de bästa stunderna som finns, när jag plockat upp lillan från sängen och hon varm och go kramas och glatt säger ”hej mamma” eller tiden när lillan somnat och storebror gått in i sitt lugna humör och är sådär fantastiskt mysig att umgås med. Jag bjuder på några bilder från vilan idag, han i lugn med sin napp som han numera bara får ha när han ska sova. Det har funkat bra hittills även om det vart mycket gråt de första dagarna.
160419616041981604194

Om man inte kan få tyst på ungen ska man inte skaffa barn

image

Det är jag som är mamma till barnet som la sig ner och skrek när jag kom för att hämta honom på förskolan. Det är jag som är mamma till barnet som ålade och kastade sig på golvet samtidigt som han illvrålade och som inte svarade på något jag sa.

Det är jag som är mamman som inte nådde fram, som försökte vara förstående och förklara att det är okej att bli ledsen för att det inte är pappa som hämtar, som försökte vara tröstande och säga att snart får du träffa pappa bara du kommer med till bilen, som försökte vara bestämd och berätta att du får vara ledsen men det får visas på annat sätt än slag och skrik.

Det är jag som är mamman till barnet som det inte gick att få att klä sig eller gick att klä på och som vägrade ställa sig upp. Det är jag som är mamman till barnet som till slut utan ytterkläder fick bli buret ut till bilen under ständiga kast och skrik. Det är också jag som är mamman till det andra barnet, det som försökte smita sin egen väg redan under påklädningen på förskolan.

Det är jag som är mamman som med alla mina krafter bar två vägrande och skrikande barn till bilen. Jag var hon som fick samla alla krafter för att fysiskt orka få 30 kilo vägrande barn som kastade sig av och an att komma fram till bilen. Det var jag som fick skriken från barnen rakt i mina öron samtidigt som jag tog de djupaste andetagen för att inte göra som dom, skrika rakt ut.

Det är jag som är mamman som gick där, de tunga stegen med värkande armar bärandes två flaxande skrikande barn och tänkte att jag fixar detta, vi kommer komma fram till bilen, jag kommer få in dom i bilen, de kommer inte bli överkörda och vi kommer till slut komma hem och dom kommer att lugna sig. Det är jag som är mamman som mitt i denna promenad får höra från en okänd person att Kan man inte få ungen att hålla tyst ska man inte skaffa barn.

Det är jag som är mamman som bet ihop, som inte svarade på dom dömande orden. Som fokuserade varenda gnutta energi på att bära dom två barnen till bilen. Det är jag som är mamman som fick in barnen, spände fast dom och satte mig bakom ratten. Det är jag som är mamman som hörde hur barnen sakta tystnade hur deras ilskna skrik övergick till gråt och det var jag som var mamman som själv ville gråta.

Det var jag som var mamman som väntade ut det stora barnet, som i tystnaden sträckte ut en hand och smekte hans kinder, för att visa att jag fanns där när han ville. Det är jag som var mamman som plötsligt förstod precis vad som hänt på insidan av honom. Det är jag som är mamman som kände igen sig själv i sitt barn och faktiskt kunde bemöta honom precis så som han behövde när han var redo.

Det är jag som är mamman som känner igen kaoset av känslor, så staka att det är omöjligt att begripa dom och framförallt hantera dom. Det är jag som är mamman som själv en gång var ett barn som inte kunde hejda de där utbrotten, som inte lärde sig det förrän jag var vuxen. Det är jag som är mamman som vet att ger man sig sjutton på att lära sig hantera det så är det möjligt och det är jag som är mamman som plötsligt har mer förståelse än någonsin för den lillas utbrott.

Det är jag som är mamman som inte kan få ungen att hålla tyst och det är jag som också på något vid är stolt över det. Det är jag som försöker få barnen att bete sig bra och hänsynsfullt mot sig själv och andra men som aldrig tänker skrämma mina barn till tystnad, för i det läget vi var i då finns inget annat sätt att få dom tyst på. Det är jag som är mamman som inte svarade på den där kommentaren, som lade fokus på de som behövde det, barnen. Det är jag som är mamman som en halvtimme senare kramade om ett lugnt barn som grät i tystnad och sa till mig ”Mamma, du får inte försvinna för mig. Förlåt att jag blev så arg men dom sa att pappa skulle hämta mig”.

Det är jag som är mamma till barnet som alltid kommer och tröstar när jag är sjuk eller ledsen. Det är jag som är mamma till barnet som kryper upp i sängen och ber om en kram mitt i natten och det är jag som är mamma till barnet som själv kommer till mig och säger förlåt. Det är jag som är mamman till den mest komplexa och underbara människa jag mött.

Ikväll värker mina armar efter dagens dust, långt ifrån den första och absolut inte den sista. Smärtan finns där, men det som framförallt känns är kärleken och stoltheten i hjärtat, visst kanske det inte går att få tyst på ungen som den där okända sa men lyssnar man på barnet har han otroligt mycket att säga.

Jag älskar mitt barn, den skrikande, arga, vibrerande och testande. Han är stark och tålig som få, för hans skull är jag det med. Jag tänker inte vika från hans sida oavsett hur mycket han testar mig. Jag tänker visa honom att mamma finns kvar. Hans handlingar är verkligen inte alltid okej men han själv är alltid älskad.

En berg- och dalbana

Den här helgen har varit en riktig berg- och dalbana sett till barnens humör. Jag har svårt att förstå att det är samma barn vi haft att göra med i fredags, igår och idag. Nu för tiden vet vi verkligen inte alls hur en dag kommer bli förrän den är här.

Idag fixade vi så lillan fick vara hos farmor en stund och vi kunde åka iväg med lilla F och låta honom göra treåringsgrejer utan en lillasyster som sackade tempot. Han har pratat länge om att gå på tivoli så det var perfekt att ta med honom till nöjesfältet som var i stan. Det märktes att han verkligen älskade det, men han är en riktig tänkare. Vi gick runt mycket och tittade för han var så fascinerad av allt.

Karuseller, godsaker och massa spännande grejer gjorde att vi hade en väldigt fin utflykt. Lilla F trodde nog nästan inte det var sant när han fick köpa sig en strut popcorn. Av karusellerna gillade han masken bäst, de andra han fick åka hade inte nog mycket drag för hans smak. Vad gör lite regnskurar när allt är så spännande.

Nu sover han gott och jag hoppas att hans föräldrar också får göra det snart.
160417216041741604171516041711160417181604171216041713

Familjen först såklart

image

Den här veckan ligger fokus på två saker, familjen och träningen. De allra flesta veckorna spenderar jag mycket tid med barnen men få veckor får jag och min man tid ensamma som vi haft denna.

Att komma iväg på spa innebar att sedan komma hem med ny energi och glädje. Vi har fått gå omkring och känna oss kära och vi har kommit hem och känt hur mycket vi älskar de små. Jag vet att vi alltid har de känslorna men ibland är det skönt med ett avbrott i det höga livstempot och verkligen få chansen att känna fullt ut. Det händer allt för sällan.

Jag har klivit in i en familjebubbla denna vecka. Det har varit underbart. Jag har stängt ute det mesta runt omkring, skrivit lite här men helt avskärmat mig från vänner mm. Ibland måste jag göra så och just nu ville jag bara få njuta av familjen och träningen.

Träningen känns så fantastisk just nu.  Jag har höjt ribban, kört hårdare styrka, cyklat MTB, sprungit utmanande stigar och yogat. Min kropp är full med träningsvärk men jag känner inget av foglossningen alls. Kanske kanske är den äntligen såpass bra att jag ska kunna köra på lite hårdare. Det skulle betyda väldigt mycket för mig.

Det är så att det här med att kunna träna lite mer utmanande igen medför mycket energi för mig. Träningen är viktig, mest för jag mår bra psykiskt av den, tycker att det är skoj och får mer ork. Jag har saknat att kunna ösa på, saknat den ”riktiga” träningen. Just nu är jag faktiskt så speedad av känslan att kunna träna igen att jag har svårt att sitta stilla, kroppen bara pirrar.  

Ikväll firar jag min underbara familj och en kropp fylld av träningsvärk.

Mammamagedagen 24/5

Det här är ett inlägg tillägnat er som är gravida eller fått barn. Jag vill tipsa om en dag som snart är här, dagen då mammamagen uppmärksammas lite extra, mammamagedagen.

Känner du till hur din mage påverkats av graviditet och förlossning, vet du vad delade magmuskler kan innebära och vill du veta mer om hur du på bästa sätt bygger upp magen igen och undviker ett put på den? Kolla i så fall in den här sidan, läs, leta upp ett event nära dig och besök det på mammamagedagen 25/4. Jag var och lyssnade på naprapat och mammamagetränare Maria Berg här i Karlstad förra året och det var fantastiskt bra och lärorikt.

image

Maria Berg undersöker Mika Norrströms mage under Barnmässan.