Tillbaka på Lesbos

Ja, jag är såklart inte där, har aldrig varit där och kommer förmodligen inte åka dit men som jag skrivit tidigare var min syster där nyss som volontär. Jag berättade att jag varje kväll läste hennes och andras rapporter från ön och grät. Jag satt i mitt trygga hem och min mage knöt sig. Jag vägrade låta mig låtsas som att det inte fanns, det hade varit enklare att blunda, för allt hemskt där ute går inte att ta till sig. Jag märker det betydligt mer nu när jag är förälder, det hemska i världen skrämmer och det slår betydligt hårdare mot hjärtat än det gjorde förr.

Min syster är hemma igen, för ett par veckor, men jag är tillbaka i tanken på Lesbos. Jag lämnade det aldrig heller för den delen. Jag läser om en katastrof som bara blir värre och värre, om fler och mer utsatta människor som flyr, om döden, om skräcken, om den vidriga sanningen.

Det är lätt att tro att bilden på det döda barnet på en strand var det värsta. Med den bilden vaknade svenskarna, öppnade sina hjärtan och plånböcker, tömde garderober och förråd. Jag glad att det hände, jag är glad att vi idag ger så mycket till de nyöppnade boendena här i Sverige att många saker finns i överflöd och på många ställen säger man stopp, vi behöver inte mer. Så är det faktiskt, på många ställen finns allt som behövs, men det gör det absolut inte på Lesbos. På Lesbos blir läget bara värre och värre.

Jag kommer skriva en mening som kommer verka dum, men jag ångrar att de pengar jag skänkt gick till en större organisation. Säkert behövdes de där med men i dagsläget känns situationen längs stränderna så fruktansvärd och jag önskar att de få personerna som fanns där, som sliter, som ger så mycket av sig själva hade möjlighet att hjälpa de som kommer i land med betydligt mer saker. Medmänskligheten gör skillnad, men man överlever inte utan mat och vatten och för hälsans behövs även andra saker som tex kläder. Det är ingen befrielse och trygghet som människorna som flytt över haven möter men tack vare volontärerna och deras otroliga insatser blir situationen drägligare. Resurserna som skulle behövas finns inte, men det går att göra skillnad.

Mina pengar, de kanske är ute och åker i något system, de ligger där och guppar medan man planerar vad som ska göras av vem, hur upplägget ska se ut, vilka som ska vara inblandade och en dag kommer de göra nytta, men jag vill att de ska göra det här och nu. Tyvärr är vi inte en familj med lyxen att kunna skänka flera gånger om, men jag tror att jag i alla fall har kommit på ett sätt att få ihop i alla fall några hundralappar eller några tusenlappar och förhoppningsvis kunna känna att jag gjort något. Nu ska jag fundera lite mer och förhoppningsvis när nästa vecka kommer är mitt lilla projekt igång. Den dagen jag kan skicka iväg de där pengarna, direkt till ön där de kommer göra skillnad inom några timmar, då kommer jag förhoppningsvis få mer ro i hjärtat än nu när jag bara går med tanken på något jag kunnat gjort.

Läs gärna mer om hur det verkligen ser ut på Lesbos här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s