Det glamorösa blogglivet och en goodiebag full av skitsnack

Jag har funderat så mycket på slutet, tankarna har snurrat och jag har ifrågasatt mig själv och saker omkring mig. Det har skett så många saker som påmint mig om vad som är viktigt i livet och inte och jag känner att vi är många som tar så mycket av det värdefulla för givet. Den senaste tiden har jag ägnat bloggen och bloggande mycket tid i mina funderingar och jag tror att det är dags att skriva av mig.

Jag har varit föräldraledig i över två och ett halvt år, i ett och ett halvt år har jag bloggat. Bloggen har räddat mig på många sätt. Den har hjälpt mig få pauser när livet varit riktigt jävligt, när jag varit skrämd så jag knappt kunnat andats. Bloggen har hjälpt mig att distraheras från graviditetskrämpor, den har varit en plats för mig att kanalisera kreativitet och behovet att skriva. Det låter säkert larvigt men bloggen har varit en hjälp i de perioderna när ”arbetsmänniskan” Maria känt sig kvävd av att gå hemma och hjärnan behövt stimulans.

Bloggen har gett mig glädje, den har hjälpt mig bevara stunder som varit värdefulla, den har varit ett verktyg att sprida budskapet ”du behöver inte vara perfekt, du är en grym förälder ändå” och ”allt behöver inte vara toppen, livet kan vara fint ändå”. Jag har fått bli varm i hela kroppen av kommentarer och mail som rört mig, när läsare skrivit att det jag publicerat har gjort skillnad för dom. Förmodligen är det bland de allra bästa ögonblicken med bloggen, då har jag lyckats med mitt uppdrag.

Det finns andra härliga saker med att blogga, tex när människor provat mina recept och skrivit att det blivit gott, när någon gillar mina bilder eller tackat för mina tips. Att just sådan saker uppskattas av mig är för att det känns fint att kunna sprida glädje. Jag har en kanal nå ut och för mig är det viktigt vad som förmedlas till mina läsare.

Det finns en annan del av bloggandet med, event, VIP-träffar, goodiebags och vardagslyx. Ja, så är det, som bloggare finns det möjlighet att få uppleva saker, vara med om specialgrejer och testa en himla massa produkter. Nu blir inte jag jätteofta tillfrågad, jag bor för långt bort från de större städerna, jag har inte bloggat nog länge, jag tillhör inte någon bloggportal och jag kanske inte har nog stor blogg, nog snygg blogg, rätt nischad blogg, känner rätt personer mm. Anledningarna är såklart många, men visst kommer det inbjudningar till grejer. Det kan vara lyxhelger, VIP-kvällar, specialbehandlingar mm, jätteroliga inbjudningar att få givetvis.

Företag använder gärna bloggare för att visa upp sina produkter, en billig och enkel marknadsföring och också något som väcker stora diskussioner bloggare emellan. Vem har fått vad? Vem gör vad? Vilka företag är snåla och vilka företag är mest prestigefyllda att ha kontakt med? Tyvärr finns stort utrymme för jämförelser och visst finns det de personerna som på allvar tror att de mest lyckade bloggarna är de som lyckas få de finaste grejerna. Vissa drar det steget längre – det är de mest lyckade människorna som får de bästa företagskontakterna. Tack och lov är det långt ifrån alla som fungerar såhär, men de som gör det sätter en rätt taskig stämpel på bloggvärlden.

Efter att ha bloggat i ett och ett halvt år känner jag mig som en total newbie på det här med att blogga, jag kallar mig fortfarande inte bloggare. Först och främst är jag värdelös på att marknadsföra mig själv, jag är kass på att framhäva mig och ta plats. Jag är inte en person som tar för mig eller ber om saker, säkert skulle det gå att snacka till sig massa grejer, med det är inte så jag fungerar. Jag blir jätteglad om något företag undrar om jag vill bli produkttetstare om det är något jag verkligen vill ha eller behöver och när det dyker upp goodiebags med vettiga saker blir jag väldigt tacksam. Sånt som inte intresserar mig eller som jag inte vet nåt om tackar jag nej till, att ha massa onödiga saker känns helt ointressant och jag tycker att det är viktigt att ta ansvar och inte ”vilseleda” sin följare.

För mig är det så enkelt som att jag varit föräldraledig länge, jag har valt att snåla med dagarna för att kunna vara hemma med barnen längre. Jag tänker inte skriva att vi är fattiga, det skulle vara en direkt kränkning mot de som faktiskt är det men vi lever i en självvald ansträngd ekonomi. Första året som föräldraledig kunde jag inte unna mig något, men det gick ingen nöd på vår son, till honom räckte pengarna alltid. Det senaste ett och ett halvt året har varit annorlunda. Jag kan inte gå också klippa mig så ofta som jag skulle behöva, jag kan inte skaffa en ny garderob och jag kan inte åka på höstsemester som jag önskat, men jag har fått göra en massa annat som jag aldrig hade kunnat gjort utan de inbjudningar bloggen medfört. Jag är så otroligt tacksam för det. De fördelar bloggen fört med sig har gett mitt liv en guldkant, även om det känns skevt att bo på lyxhotell medan jag funderar på hur jag ska kunna ha råd med att gå till tandläkaren eller skaffa en vettig vinterjacka och när resan dit har betalats med traderaförsäljning av urvuxna barnkläder. Jag vet, jag kanske inte ska skriva detta, att ha en ansträngd ekonomi kan ge en ”misslyckadstämpel” som såklart inte ser bra ut i tävlingen om bäst liv. Jag gör det ändå för såhär ser det ut och det är inget jag skäms för. Lycka och kärlek har vi gott om, det om något gör mitt liv värdefullt. pengar är det lite sämre med just nu.

Det finns saker som verkligen är ovärderliga med att blogga, att lära känna nya människor. Jag älskar det och jag tycker i stort sett att alla jag träffar på vägen är underbara på något sätt. Jag har lätt att tycka om människor. jag väljer det inte själv men är glad att det är så. Alla fina, härliga, roliga, starka, genuina, knasiga, omtänksamma personer jag mött i bloggens värld ger bloggandet en större mening än jag någonsin trott. Jag är så glad över att ha fått så många nya människor i mitt liv, personer som berikar det och som hjälper mig att utvecklas. Men så når skitsnacket mig, för det är ju såklart inte okej att tycka om i stort sett alla, nån bitter människa med för lite att glädjas åt i sitt eget liv måste såklart störa sig på det. Jag tror nästan alla som bloggat och träffar andra som bloggar i ”bloggsammanhang” har fått en stinkande gåva ur goodiebagen av skitsnack. Tyvärr är den ständigt fylld den där påsen och ibland överskuggar den allt det fina som också finns där.

Jag har faktiskt blivit riktigt ledsen, sårad av skitsnacket, sårad över att jag ska ifrågasättas bara för att jag tycker om människor, eller att jag inte är intresserad av att delta i tävlingen om vem som utåt sett har det bästa livet. Jag har gråtit och bestämt mig för att slut blogga, men så har jag påmint mig om att den där lilla klicken som sprider sånt här är bara en lite del av något stort och bra. Ibland förstår jag att jag kommer billigt undan, jag tar inte så stort utrymme, hur hade skitsnacket sett ut annars? Jag vågar nästan inte tänka på det.

För ett par dagar sedan var jag nere i källaren och hittade en gammal dagbok. På framsidan fanns texten ”Moments By Mary”, på insidan spridda anteckningar, ibland ett halvår mellan dom. Jag klarade aldrig av att hålla i dagboksskrivandet, det blev alltid bortglömt och nedprioriterat. Bloggen har fått leva, nästan dagligen i ett och ett halvt år har jag skrivit, förevigat ögonblick i text. Jag har också genom bloggen kommit på att jag velat lära mig fotografera med systemkamera och idag kan jag det hyfsat, jag kan ta bilder av ögonblick värda att föreviga. Ja, genom bloggen får jag ständigt göra två saker jag älskar, skriva och fotografera, jag får spara ögonblicken och som en extra guldkant har jag fått massa nya människor att dela de där ögonblicken med, det är ovärderligt. Lyckan med det kan inget skitsnack ta ifrån mig.