Att lära sig acceptera att det är slut

image
Att aldrig uppleva det igen

Ända från den dagen lilla S föddes fans en stark längtan i mitt hjärta efter ett till barn, ett tredje helst ett fjärde och femte med. Jag tänkte att det skulle lägga sig när de första dagarna gått, senare när de första veckorna gått och till sist när de första månaderna gått. Trots en vidrig graviditet där jag mådde riktigt dåligt både fysiskt och sedan även psykiskt (såklart beroende på illamåendet och smärtan) så ville jag bara få vara med om miraklet igen och igen. Den första förälskelsen i vår lilla flicka slutade aldrig, den bara växte och med den längtan efter fler barn, ändå viste jag ju hela tiden att det inte skulle bli fler.

Det år som gått har inte varit lätt alla gånger, två små barn med mycket energi och vilja är lite av en utmaning. Sömnen är framförallt det som blivit lidande, men den har inte varit bra sedan innan jag blev gravid för drygt tre år sedan. Att oftast sova 2-3 timmar per natt är såklart inte det önskvärda. Någon gång i somras, när lilla S var sisådär nio månader, började jag acceptera att det kommer inte bli något mer barn. Jag hade vetat det sedan lilla S låg i magen, men jag hade inte accepterat det och verkligen låtit mig sörja.

Varför två får räcka tänker jag inte gå in på, det finns flera olika orsaker, egentligen spelar det inte någon roll. Det är helt enkelt så att det är över nu och jag har accepterat det, eller jag trodde att jag gjort det. I somras, efter att gråtit och ältat för mig själv så kunde jag släppa det, då kunde jag gå dagar utan att påminnas om suget efter fler barn. Under den period i somras då lilla F var som allra mest testande, då var suget helt borta. Det kanske inte var så konstigt, den här sommaren var väldigt krävande av flera olika anledningar.

Jag trodde att jag slutat längta, att jag accepterat läget och att jag hade lämnat det hela bakom mig. För varje dag som går nu växer längtan igen, en längtan som inte kommer stillas. Jag kan bli jätteledsen när människor frågar om eller när vi ska skaffa en till. Först och främst, barn kommer inte alltid på beställning och sedan… en stor del av mig önskar en hel hoper barn, men jag vill inte förklara för alla varför två räcker. Det gör nästan ännu ondare när människor omkring mig peppande säger ”Men du är inte för gammal”, ”Ni hinner med minst två till” och liknande. Jag vet, de vill bara väl, jag vet att jag inte är för gammal. Det är annat som sätter stopp.

I hjärtat bär jag längtan och sorgen samtidigt som jag är så enorm tacksam för de underbara barn vi har. De underbar varelser, fantastiska små människorna, som är våra avkommor tas inte för givna en enda dag. Vi vet att det långt ifrån är en självklarhet att få barn, att få friska barn eller att få leva i trygghet med sina barn. Även om den enorma tacksamheten finns, vi har fått något många längtar obeskrivligt mycket efter men aldrig får, känner jag att jag behöver få ha de här känslorna av längtan och sorg. Jag ska inte fastna i dom, jag ska bara bända och böja, syna och töja och en dag i framtiden hoppas jag att längtan släpper, eller åtminstone sorgen.

Jag måste få gråta en tår över att aldrig känna de där första små buffarna igen, aldrig ligga i sängen med min partner och med händerna på magen analysera rörelserna från insidan, aldrig fantisera om vem den lilla i magen kommer bli, aldrig röras till tårar över tickande hjärtan och sparkande små ben vid ultraljudsundersökningar, aldrig uppleva det där ögonblicket på förlossningen när en tillsammans med pappan tycker att en lyckats med det största underverket som finns, aldrig visa upp den nya medlemmen för nära och kära, aldrig se de där första tecknen på personlighet, aldrig slumra med en liten bebis mot mitt bröst igen.

De här känslorna har så länge varit mina, bara mina och ibland ofantligt stora. Jag har inte velat dela dom av flera skäl. Jag vill inte trampa dom på tårna som inte fått något barn alls, jag vill inte stöta den som haft ett groende liv men mist det och jag har helt enkelt velat ha det här privat till jag förstod känslorna själv och kunde hantera dom någorlunda. Nu ser jag det på ett annat sätt. Jag kan knappast vara ensam med känslan och jag tror att jag haft dom nog länge på egen hand för att klara att dela med mig. Att blogga är att ibland öppna sig, ge en bit av sig själv. Ibland får en ingenting tillbaka, men då har ändå skrivandet i sig varit något terapeutiskt för mig. Allt som skrivs är inte sådant som är lätt men det finns oftast ett budskap. Att skriva för att få uppmärksamhet är inte min grej, då hade jag kunnat dela med mig av helt andra saker. Jag skriver för att visa att känslor är tillåtna, även de som inte bara är vackra och glada. Jag skriver för att visa att det är såhär livet är, det går uppåt och det går nedåt men oavsett finns det stunder varje dag värda att spara i hjärtat.

Godkväll fina läsare och jag hoppas att ni får en underbar vecka som kommer!

Annonser

4 thoughts on “Att lära sig acceptera att det är slut

  1. Fint skrivet, går rakt in i mitt hjärta för jag känner igen mig en hel del fast på ett annat sätt. Vi har två barn och två är det jag alltid har tänkt mig. På många sätt känner jag mig klar och nöjd men det är just de där tokmysiga grejerna som du skriver om som skaver hos mig, jag blir nästan tårögd när jag tänker att jag inte ska uppleva det igen. Jag tror verkligen att jag är en typisk 2-barnsmamma, det är nog vad jag räcker till och jag är just nu (minsta är bara 5 månader så just nu är dörren stängd för fler barn men jag är inte redo att låsa för gott ännu) väldigt nöjd med dessa stjärnor i mitt liv, familjen känns liksom komplett nu. Men så var det det där skavet, jag hoppas verkligen att det kommer att försvinna.

    Gilla

  2. Åh jag vet precis hur du känner dig. Mina två guldklimpar kom till genom ivf och donator. Fyra fina ägg blev det och av de fyra blev det två fina guldklimpar. Efter vår minsta föddes blev jag avundsjuk på andra som blev gravida och gick nog in i en mindre dep. Men nu njuter jag av mina fina flickor. Varför ni inte vill/kan ha flera barn är eran sak, njut av de guldklimpar ni har. En stor kram till dig.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s