En av de största dagarna

 

Den 25:e juli 2012, alltså exakt två år sedan, vaknande jag vid sextiden, gick ner i källaren, in på toaletten och rotade runt i badrumsskåpet efter det graviditetstest som jag visste skulle ligga där. Med ögon som fortfarande var dimmiga efter nattens sömn väntade jag på att tiden skulle gå så att stickan kunde avläsas. Jag behövde inte vänta många sekunder innan testet visade klart positivt och jag stod där i en blandning av känslor, för samtidigt som jag på något sätt vetat att jag var gravid fast mensen inte var sen (den skulle komma samma dag) var det chockartat att jag äntligen verkade vara gravid efter månader och åter månader av väntan. Trisslotteriets gamla ordspråk ”plötsligt händer det” hade jag slutat tro på, men plötsligt hände det ändå.

Jag minns hela den där dagen, den var så speciell. Jag åkte till en butik som öppnade tidigt, köpte ett till test som jag tog på jobbets toalett, även det positivt, så ja – jag var gravid. Jag föll i gråt ett antal gånger under dagen i ensamhet på mitt kontor, jag ringde mamma, jag grät igen av glädje och jag bara längtade efter att min man skulle sluta jobbet så att jag kunde berätta för honom. Jag minns stunden, det magiska ögonblicket när jag hörde hans cykel och jag sprang genom trädgården, slängde mig om halsen och berättade, jag minns allra mest hans min, den speglade mina känslor, chock och lycka i ett.

Den dagen för två år sedan hoppas jag att jag ska få minnas hela mitt liv. Det var där och då som det nya livet började på något vis. Lyckan just den dagen övergick snabbt i väldigt mycket oro, jag oroade mig alldeles för mycket över allt som kunde hända, jag var rädd mest hela tiden. Jag mådde inte bra, det gör jag inte som gravid, illamående, trötthet, spyor och smärta hör liksom till, men oron – den hade jag ju faktiskt inte behövt bära på. Jag är glad att jag inte haft samma skräck denna gång utan en mer normal rädsla ibland att något inte ska gå rätt.

Igår kväll sa jag till min man att imorgon är det två år sedan vi fick reda på att Filuren fanns. Han tittade på mig och sa att det måste vara längre sedan, men nej, det är det ju inte. Två år har förändrat livet så mycket, jag kan inte förstå att det fanns ett liv innan Filuren, men jag vet att det fanns det och det var bra. Ändå kan jag fråga mig hur solen kunde skina, jorden kunde snurra, dagarna kunde gå och vi kunde vara lyckliga utan vår fina lilla kille.

Ja mycket har hänt, livet har förändrats, vänner har gått men framförallt har vänner kommit. Jag är så mycket rikare idag än jag var då, inte bara för att vi har det mest värdefulla nu, vår son, utan även för att jag har så otroligt många fina människor omkring mig, nära och långt borta. Många har jag träffat just för att våran lilla Filur finns till.

En annan sak min man sa var att -Tänk vad konstigt vi skulle tycka att det var om vi vetat då att om två år skulle det bara vara en månad kvar till det var dags för nummer två att födas. Ja, vad ska man säga, jag hade inte trott på det. Fast jag har ju inte fattat det än heller. Det känns som att jag varit gravid mest hela tiden de här två åren, det har jag ju nästan också. Jag har fått för mig att foglossning, illamående, trötthet och halsbränna är ett normaltillstånd. Jag kommer nog känna en enorm lättnad när detta med graviditeter är klart, men till skillnad mot förra gången kommer jag inte känna besvikelse och bitterhet när jag ser lyckliga gravida kvinnor. Jag har banne mig njutit de tillfällen då det varit möjligt, jag har skrattat, jag har gjort roliga saker och jag har faktiskt myst lite av graviditeten med. Eller jag har myst riktigt mycket, vad sägs om två semestrar i Sälen (vinter och sommar), jättestort ettårskalas i Stockholm med alla fina aprilmammor, lyxigt och mysigt event på Selma spa, semester i stugan, tjejhelg i Stockholm med ett gäng härliga aprilmammor, roligt och mysigt event i Västerås, men också alla fina stunder i vardagen som faktiskt varit de senaste månaderna. Det väger upp timmar av gråt, smärta, trötthet och total orkeslöshet. Kanske hinner jag med något mer kul, än är inte liten här. Jag tänker minnas denna graviditet genom alla fina stunder, delade med så många underbara människor.

Två år har gått otroligt snabbt men känns ändå som en evighet, livet innan går nästan inte att föreställa sig. Om två år har jag ingen aning om var jag kommer befinna mig och var livet tagit mig, men det spelar egentligen inte någon roll nu. Just nu är det dagen idag som räknas och den har jag delat med mina älskade killar på en plats där jag känner mig starkare och lyckligare än någon annan stans.

Annonser

5 thoughts on “En av de största dagarna

  1. Ping: För tre år sedan | Filurmamman – bland busungar och bakverk

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s